Ja att skriva böcker och filma om sina emotionella tillkortakommanden och sin psykiska ohälsa har varit en trend länge nu. Kanske är jag cynisk, men det ena utesluter inte det andra. Vissa av upphovsmännen och kvinnorna är nog inte dummare än att de fattar att varför inte tjäna pengar på eländet & misären. Samtidigt så säger författarna och filmarna att just deras verk kanske kan ge tröst till någon annan i samma situation. Att man bearbetar sina egna känslor via böcker och film är väl så gott som något. Att var man och kvinna är sin egen terapeut via kulturella verktyg är en av konstens stora drivkrafter. Skulle alla leva lyckliga svenssonliv skulle det bara bli filmer som Hälsoresan med Lasse Åberg på biograferna, gud bevars ! Den lidande konstnären har gett människan mycket gott, men det som stör mig ibland är efterkonstruktionen att kanske det kan vara ett stöd för andra i samma situation. Den tanken fanns ej när pennan nuddade pappret. Jag skriver eller filmar detta av omtanke för andra. Bullshit, ren terapi. Skulle kunna skriva mer om detta, men det får anstå för stunden. Det var ju ett filmtips till helgen doktorn skulle bjuda på. En britt vid namn Chris har lite svårt på damfronten. Men han går till botten med sig själv i rullen. Han söker upp gamla flickvänner och försöker ta reda på varför han ej kan få sina förhållanden att funka. Vissa obetalbara scener, måhända kanske lite tillspetsade pga av dramaturgin. Men ett skönt avbräck till alla tråkiga, romantiska " feel-good " filmer. Dr.Soda delar ut fyra steoskop av fem. Kika på trailern så förstår ni varför....http://www.youtube.com/watch?v=o9qH2PleUtQ
