Minskar civilkuraget i takt med den stigande arbetslösheten ?

Det är en hypotes doktorn har. Men gudskelov finns det undantag från regeln. Detta inlägg i samhällsdiskursen tillägnas Mia ( se blogglänkar ) . Det är inte många som har modet att stå upp för sina åsikter med risk för represalier från arbetsgivare. Hon har skrivit vältaligt och utförligt om sin tidigare abetssituation inom kooperationen. Nu är hon fri från bojorna i allmänhet och psykopaten till avdelningschef i synnerhet. Hon är ett föredöme i mitt tycke ! Jag bjuder på läkarsprit nästa gång vi ses.

Men överlag så tycker jag att handelsvaran civilkurage lyser med sin frånvaro. Och i vissa fall kanske det är fullt förståeligt, man har familj, amorteringar på kåken, avbetalningar på bilen osv. Man klipper inte av den arm som föder en, speciellt inte i dessa kristider när arbetslösa behandlas som paria, andra klassens medborgare. Men inom vissa områden som skolan, vården, försäkringskassan, arbetsförmedlingen har man ett ansvar gentemot de som är i en beroendeställning. Missförhållandena finns i alla av dessa instanser. Har man inte ett ansvar som anställd att rapportera och göra sin röst hörd ? Och inbjuder cheferna till initiativ som skulle förbättra arbetsklimatet. Nej, det tas som kritik. Precis som att kritik bara skulle vara negativt laddat och då pratar jag naturligtvis om konstruktiv sådan. Det är sådant som gör att utvecklingen går framåt. Nu finns det alltför många ja-sägare ( anställda som ej vågar, vill eller orkar bry sig om de som de jobbar mot- arbetslösa-barn & ungdomar- pensionärer-sjukskrivna). Många av dem vill gärna framstå som så empatiska, men när det kommer till kritan så ser de endast till sitt eget bästa. Nej-sägarna, cheferna som vill tysta ner allt. Livrädda för att det skall komma ut nåt i media. Hotar med tvångsåtgärder, kan ej ta kritik. Bara för att man har en titel som innehåller bokstäverna C-H-E-F, betyder det knappast att kompetensen finns. Många fick jobb när det var högkonjuktur och har slickat sig uppåt, utbildning saknas i många fall. Och självkännedomen skall vi inte prata om.

Så var det detta med bloggandet. Tydligen ses det som ett hot av många arbetsgivare. Har för mig att om man skall börja jobba inom ICA, köttfärsfabriken, får man skriva på ett avtal om att inte föra nåt vidare om verksamheten. Åsiktsfriheten dras åt på alla fronter samtidigt som övervakningssamhället sakta med en lag i taget gör att personlig integritet i framtiden snart kan vara ett minne blott. Och vad gör Svensson, jo vi tittar glatt på melodifestivalen, gläds åt den sänkta skatten på en hundring till. Bröd & skådespel i modern form. I slutändan kommer det att bli ett A och B-lag, ett utanförskap med ett samhällsklimat som jag ej sett maken till under mina 42 år i livet. Jag säger som Olle Ljungström sa. Det är att bara att försöka att stå ut med livet tills man dör. Men samtidigt gläds jag åt de som har energin och orken och vågar stå upp mot diverse orättvisor. Ni har min fulla respekt !

Over and out from Il Doctore...